Visuell existentialist

2009-01-29

Konstnärinnan Maya Rygaard
Visuell existentialist

Text: Christofer Catilan

Sommaren 2006 träffade jag Maya för första gången vilket var en början till en dialog som successivt utvecklats till en hel resa i tid, en spännande och lärorik resa i en konstnärs tankevärld, inre värld, den del som vi så ytterst sällan om någonsin får tillgång till, helt oförfalskat utan misstolkningar och missförstånd. Vanligtvis skrivs den här typen av dokumentärer och biografier efter konstnärens bortgång då alla data måste baseras på utsagor, brev och andra dokument som påstås reflektera den livsfilosofi och det tankesätt som konstnären levde efter och stod för.

Mina möten med Maya har utan tvekan öppnat mina ögon att se. Även som bäst kan sådana rekonstruerade skildringar möjligen vara ett psykologiskt närmevärde med antaganden i den litterära uttolkningen av någons logik, men uppriktigt sagt kan man inte förstå djupet i vad som egentligen rör sig inne i det kreativa sinnet. Mycket av den uppfattningsvärld och de tolkningar som Maya så generöst har delat med mig är visuella förnimmelser som formellt är helt jämförbara med våra vanliga begrepp och uttryck som vi förmedlar i ord. Det finns dock en avgörande skillnad, nämligen att de inte är verbala till sin natur som skulle låta sig uttryckas i text helt oavkortat. Snarare är det frågan om en omständlig översättningsprocess som slutligen kan göra dessa begrepp meningsfulla för andra. ”Accidentellt” som ödets nycker är tycktes vi dela samma livsfilosofi: existentialismens grundtanke, ett faktum som vi naturligtvis inte insåg till början. Men det gjorde sig känna genom den självklara lätthet som vi kunde förstå varandra.  Vi tycktes helt enkelt ha samma typ av metaforiskt bildspråk och även rent kulturella, nationella referenser vilket skapar en känsla som att det skulle räcka med ett halvt ord för att göra hela meningen förståelig. Riktigt så enkelt har det naturligtvis inte alltid varit utan våra diskussioner har ofta innehållit följande konstateranden: ”du klär det i ord såsom jag upplever det i helt visuella termer” av Maya. Samtidigt skapade detta en föraning att det uppenbarligen fanns en djupare resonans i hennes kreativitet vilket än mer gav näring åt min nyfikenhet. Detta ledde i sin tur till regelrätta föreläsningar om bildanalys och sättet att uppfatta bilden utifrån ”bildens egen verklighet”. Tanken om ett objekts egen verklighet klingade så förvillande bekant och översatt till mitt språk skulle jag ha sagt att se på bilden utifrån dess egna ”förutsättningar”. Ordet ”verklighet” i sig är något tämligen komplicerat begrepp för mitt vidkommande vilket jag oftast uttrycker med ”verklighetstolkning” såsom jag antar passar bättre i sammanhanget när folk talar om ”verklighet”. Vi har i olika omgångar diskuterat projektet att skriva en bok men tanken att ta fram ytterligare en bilderbok attraherade ingen av oss och idén om att ge ut en bok blev lagd åt sidan.

Under sensommaren 2008 tog Ricardo Donoso upp frågan igen inför Mayas utställning hösten 2009 vilket av allt att döma blev själva startsignalen för ett nytt och mer litterärt bokprojekt . Under de följande månaderna av intensiva diskussioner, dialoger och även regelrätta monologer såg jag tydligare släktskap mellan Mayas tolkning av bildreferenser – samt i hennes relation till sin egen konst och hela omvärlden som dess bortre händelsehorisont – och existentialismens grundläggande tanke: utifrån ens egna förutsättningar, dvs det är vad vi fått som arv, försetts med som är själva existensen, det enda faktiska som finns. Allt annat handlar om essens som förhoppningar, förväntningar och målsättningar osv. Släktskapet med existentialismens grundidéer blev så övertydligt till slut att jag började tolka Maya som visuell existentialist som sedan barnsben hade orienterat intuitivt, instinktivt utifrån sina helt egna förutsättningar (hon gjorde detta dessutom i en miljö som skulle ha varit depraverande för ett barns utveckling) och sin visuella orientering i den enda verklighet med dess skeenden som är tillräckligt konkreta i den meningen att vi alla kan vara överens om dess substantiella natur genom våra sinnen. I ett sådant existentiellt tillstånd finns det ingen gudomlighet eftersom den uppenbarligen inte har visat sig genom hennes barnaögon – jmf kejsarens nya kläder – ett synsätt som hon bevarat intakt till vuxen ålder. Gudomlighetens möjlighet tillhör däremot essens, dvs vad vi kan önska oss hur världen skulle vara beskaffad. Vi kan nämligen bara önska att gud finns men vi kan inte konkretisera gud och än mindre visa några hårda bevis på dennes existens. Vi kan ingjuta tro men tro är i själva verket en ideologisk konsensus som samlar dem som hänger sig åt dess innersta egenskap att tyda till andlighet. Mycken tro och även bristen på tro framställs som fakta och många påstådda fakta handlar i själva verket om tro så även när det gäller vår tro på oss själva. Efter mycket övervägande så ställde jag frågan till Maya och förklarade vad man vanligtvis menade med existentialism. Hennes reaktion lät sig inte vänta. Detta skapade intuitiv samstämmighet mellan oss. Efter den aktuella insikten hos Maya kunde hon själv härleda kompletta händelseserier hur hon följt sin livsfilosofi utan att ha någon benämning på den. Men Maya har alltid varit medveten om så länge som hon minns att det fanns och finns något tydligt och konsistent tema som skiljer sig hur andra tänker och agerar men att det skett i det dolda. Denna upptäckt hos oss båda har exponerat en hel värld av konstnärlig kreativitet på ett sätt som gjort det mycket lättare för mig att förstå, följa och söka passande benämningar för dess fenomen vars slutresultat vi kan se i hennes målningar men kanske ändå inte förstå i dess djupaste betydelse eller i sin helhet.

Det har varit en spännande och rolig resa, intensiv och energikrävande. Personligen har jag fått mycket minnesvärt och lärorikt ut av våra möten vilket ändrat mitt förhållningssätt till konst, bilder och även film. På ett sätt har det ”förstört” en del underhållning eftersom min förmåga att kunna urskilja ett helt spektrum av undertoner och nyanseringar både visuellt och verbalt har blivit så mycket skarpare. Det handlar om i sin enkelhet att se på saker förutsättningslöst utifrån konstens egna förutsättningar och det vad man upptäcker då kan handla endast om briljering med manér och gester, dvs de kvalitativa värden är inte ämnets egentliga egenskap utan mer som ”tolkningstekniskt” applicerad skicklighet i likhet med parfym som inte är människans egen doft utan pålagd. När jag tog upp detta med Maya så fick jag svaret: ”det är just såsom jag alltid uppfattat konst och film med en nödvändig närvaro av konsekvent trovärdighet”. Till dags dato har jag än inte träffat någon annan som i all sin ärlighet kan framstå som visuell existentialist, sann estet och genuin levnadskonstnär med den oantastliga, personliga friheten att kunna tänka själv utan oket av sociala regelverk och rigida principer. Dessa sistnämnda har även fått genomgå ett reningsbad hos henne varigenom det vaskats fram meningsfullhet utan konvenansens ballast och social rädsla. Det har orsakat sina färgstarka duster, även tärande svåra sådana, väckt starka, stora känslor men onekligen gör det även hennes historia genom livets skiftande palett mer intressant.